Spekulerar mycket över hur jag egentligen mår mentalt. Det är kanske en konstig spekulation, men det är det som cirkulerar i mitt huvud dag ut och dag in. För att om man ska behöva må som jag gör hela dagarna, när man både äter och sover nyttigt, förstår jag inte hur man överlever 20 års åldern. Jag har väldigt svårt att inte yttra mig om hur jag mår mentalt, detta är inte pågrund av att jag söker uppmärksamhet av något slag, jag bara säger som det är även om ingen frågar. Jag har extremt svårt att vara ensam en längre tid, detta gäller även när jag kommer hem från att ha umgåtts med många vänner och sedan blir ensam. Om jag blir sårad kan jag aldrig släppa det, det är som en permanent tatuering i min hjärna. Jag glömmer lätt det positiva då det negativa brukar vara övervägande. Jag litar på alla tills minsta lilla oroar mig, då blir jag paranoid och vet inprincip inte vart jag ska ta vägen. Om någon jag gillar gör mig orolig kan den här lätta ångesten jag har slå över till full panik. Om det väl hänt är jag paranoid om allt i månader. Jag får ont i hela bröstkorgs området, som att någon står på mitt bröst, vilket kan trigga igång mig så pass att jag börjar hyperventilera. Allt det här är en vanlig dag för mig på senaste tiden. Stressen inför studenten gör allt lite extra ansträngande. Jag tar så mycket mentalt varje dag att min hjärna överskrider volymen av globen snart. Jag försöker ta det lugnt men det är inte sådant som fungerar på mig, jag behöver någon som kan säga åt mig att lugna mig och att intala mig att allt är bra, någon jag vet inte ljuger. Det finns en person i världen som får mig må bättre, min bästa vän Sosso. Hon är den enda som kunnat lugna mig under en panikattack.
~ Tack för att du tar dig tid att läsa ~
