måndag 8 december 2014

Ingen.

Spekulerar mycket över hur jag egentligen mår mentalt. Det är kanske en konstig spekulation, men det är det som cirkulerar i mitt huvud dag ut och dag in. För att om man ska behöva må som jag gör hela dagarna, när man både äter och sover nyttigt, förstår jag inte hur man överlever 20 års åldern. Jag har väldigt svårt att inte yttra mig om hur jag mår mentalt, detta är inte pågrund av att jag söker uppmärksamhet av något slag, jag bara säger som det är även om ingen frågar. Jag har extremt svårt att vara ensam en längre tid, detta gäller även när jag kommer hem från att ha umgåtts med många vänner och sedan blir ensam. Om jag blir sårad kan jag aldrig släppa det, det är som en permanent tatuering i min hjärna. Jag glömmer lätt det positiva då det negativa brukar vara övervägande. Jag litar på alla tills minsta lilla oroar mig, då blir jag paranoid och vet inprincip inte vart jag ska ta vägen. Om någon jag gillar gör mig orolig kan den här lätta ångesten jag har slå över till full panik. Om det väl hänt är jag paranoid om allt i månader. Jag får ont i hela bröstkorgs området, som att någon står på mitt bröst, vilket kan trigga igång mig så pass att jag börjar hyperventilera. Allt det här är en vanlig dag för mig på senaste tiden. Stressen inför studenten gör allt lite extra ansträngande. Jag tar så mycket mentalt varje dag att min hjärna överskrider volymen av globen snart. Jag försöker ta det lugnt men det är inte sådant som fungerar på mig, jag behöver någon som kan säga åt mig att lugna mig och att intala mig att allt är bra, någon jag vet inte ljuger. Det finns en person i världen som får mig må bättre, min bästa vän Sosso. Hon är den enda som kunnat lugna mig under en panikattack.

~ Tack för att du tar dig tid att läsa ~

söndag 7 december 2014

Livet.

Allt just nu är kaotiskt. Jag har försökt rätt ut drama runt om mig och det bara lagras på mer. Jag har verkligen ingen oek kvar. Jag klara av skolan på ett hårstrå.. jag pluggar körkort och gör allt för att få ett bra liv. Det var då detta slog mig; Vad är ett bra liv?
Normer och samhället skulle påstå att ett bra liv är det som är medel. Det människan strävar efter är alltså medel? Hur kan detta vara okej? Visst, många siktar mot framgång och makt (dvs pengar och status), men nöjer sig med medel?
Jag vill sikta högt men just nu är all kraft på den punkten borta. Jag vill plugga data/it efter gymnasiet men lutar även mot litteratur. Två av de saker jag brinner för, men då kom vi till det där att jag inte har ork till dessa. Jag vill kämpa och en dag gifta mig, jag hade bilden ganska klart i huvudet, men just nu känns kärleken ganska bortkastad och ovärd. Jag vet inte ens om jag vill ha en man eller en fru.
Jag fyllde 18 för cirka tre månader sen och mitt liv har gått på en tråd som brister varje gång jag knyter ihop den sedan dess. Min ångest har varit värre än någonsin och ingenting är sig likt. Jag började gråta när jag insåg att jag var vuxen. Jag tyckte gymnasie valet var jobbigt.. nu ska jag välja hela min framtid..

För att sammanfatta allt så lutar allt mot att bli författare och det är just varför jag har valt att börja skriva här igen. Jag tänker öppna mig och skriva av mig. Jag har inte kraften kvar att hålla allt inne. Det här var min sista tysta minut.

~ Tack till dig som tar dig tid att läsa~